Funderar över grupptillhörighet, särartspolitik, strukturell diskriminering, aggregerad statistik, strategier för frigörelseprocesser på gruppnivå mm. Har full förståelse och sympatiserar med rörelser och sammanslutningar som utgår från gemensamma erfarenheter, bakgrunder och kunskaper för att kämpa för gruppens frigörelse från marginalisering, diskriminering och ojämlika förhållanden. Men en fråga har alltid gäckat mig när det gäller frågor som dessa, var tar individen vägen i ett samhälle som i allt högre grad bygger på grupptillhörighet, bestämda enheter och mer eller mindre i slutändan kategorisering i ”vi” och ”de andra” på olika sätt.
Det går inte att komma ifrån att det sociala sammanhangets betydelse för människa är mer eller mindre ett existentiellt behov och är grundförutsättningen för vårt identitetsskapande. För nog är det så som Artistotelse konstaterade, att människan är en social varelse, ett politiskt djur, som önskar att leva med andra människor och att tala samt att planera framtiden tillsammans med dem.
Men föreställningen om unika och givna identiteter är en illusion och en stor fara. Något som ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen anser, när han säger att en sådan syn missuppfattar i stort sätt alla människor i hela världen. Den inte bara förminskar människor, den skapar även konflikter och våld genom att ställa ”oss” mot ”de andra”. Att erkänna människors komplexa identiteter och deras förmåga att välja är avgörande för att finna lösningar på många av de våldsamma konflikter som präglar vår tid. Det är fel att låsa fast individer i en enda identitet (som t ex utgår ifrån etnicitet, nationalitet, kön, sexuell läggning, religion och/eller klass mm) eftersom vi normalt ser oss som medlemmar av olika grupper. Vi måste som fria individer kunna röra oss mellan dessa olika identiteter.
Så frågan är hur bör den postmoderna gruppdynamiken se ut för att inte boxa in oss i givna identiteter samt ge oss möjlighet för rörlighet mellan olika grupptillhörigheter?
I sammanhanget kommer även en annan intressant fråga upp som berör känslan för gemenskap – hur stor kan en grupp vara för att vi ska känna delaktighet, inflytande och ansvar.
Dunbars tal är en kognitiv begränsning för det antal individer en människa kan upprätthålla stabila sociala relationer med. Detta handlar om relationer där en individ vet, vem var och en av personerna är och hur varje individ relaterar till varje annan individ och därmed känner sig ha delaktighet, inflytande och ansvar för det gemensamma. Förespråkare av Dunbars tal menar att grupper som är större än detta antal kräver mer restriktiva regler, lagar och kraftigare sanktioner mot normbrott för att kunna upprätthålla en stabil och sammanhållen grupp. Dunbars tal, sägs ligga runt 150 (eller mellan 100-250) personer.
Statsvetaren och nobelpristagaren Elinor Ostrom har utmanat den konventionella uppfattningen att gemensam egendom ofta missköts och därför antingen borde privatiseras eller regleras av staten. Baserat på ett stort antal studier av gemensamt förvaltade fiskebestånd, betesmarker, skogar, sjöar och vattentäkter (många i storleksordningen ”bygemenskaper” eller för den delen ”Dunbars tal”) finner Ostrom att resultaten ofta är bättre än vad gängse teori förutspår. För att hantera konflikter har brukarna utvecklat sofistikerade mekanismer för beslutsfattande och reglering.
All form av social gemenskap som går utöver den lilla bygemenskapen man mot man eller med andra ord Dunbars tal kan sägas vara föreställd s k imaginära gemenskaper för att använda socialantropologen och statsvetaren Benedict Andersons berömda fras. En ”imaginär gemenskap” är en gemenskap skapad mellan människor som aldrig någonsin har träffat, eller kommer att, träffa varandra. Han skrev på sin tid om nationer som ett exempel på detta.
Problemet i det moderna samhället är många gånger denna massifiering och aggregation. Kvantiteterna eller antalen relationer mellan individer och/eller institutioner har växt till proportioner som är helt oöverskådliga och vi kan inte greppa dem, än mindre känna delaktighet och ansvar i dessa konstruktioner.
Så parallellt med våra institutioner, organisationer och andra aggregerade strukturer kanske vi bör underlätta för organiserande i ”bygemenskaper” och då menar jag givetvis inte i den traditionella meningen som en geografiskt isolerad och bestämd plats som många gånger kan ge upphov till rädsla för det främmande och okända utanför gemenskapen. Jag menar inte heller traditionella folkrörelser som ska samla ett helt folk.
Utan vad jag talar om är självvalda och öppna mindre gemenskaper och/eller sammanhang som vi kan röra oss emellan utan stigmatiserande föreställningar om absoluta identiteter. Gemenskaper och sammanslutningar överblickbara nog för att känna delaktighet, inflytande och ansvar för i ett visst givet sammanhang.
Mellan individen och samhället, mellan det privat och offentliga bör vi ge utrymme och främja dessa civila, öppna och lösa strukturer som inte bygger på gigantisk oöverskådlig organisation utan på lösa band mellan människor med till viss del gemensamma intressen.
Punctum av David T. Hallal 