Alone

If I had it, I let it go – Maybe I closed the door too fast?
Is there an answer locked in my past?

All those years of pain
All alone in an empty space.

Den sociala narcissismens tidevarv gör mig spyfärdig

Det är inte vänner vi söker
Det är speglar av oss själva
Ju fler desto bättre

Det är inte dialog vi söker
Det är bekräftelse på våra egna föreställningar

I princip talar vi för döva öron när vi talar med våra egna spegelbilder
Våra spegelbilder är vårt följe, vårt hov och de redan frälsta
vi lever i ja-sägarnas kretsar – bland likar och likeare

Så många speglar, så många cirklar och möjligheter men aldrig någonsin har människa stått så ensam, så vilsen och så förlorad

Så mycket välvilja, så starka övertygelser men kretsarna, cirklarna går i egna omloppsbanor och möts aldrig

De enkla vägarnas lov sjungs i horder
Allt jag ser är parallella likriktningar, bekräftelsetörst och näringsfattiga samband

Var finns djupet, var finns de hållbara och långsiktiga visionerna
Har vi blivit blinda, döva och stumma för det som krävs,
för det som behövs för att allt inte ska falla samman

Den enda trösten är att vi faller, vi faller tillsammans

All respekt för David Lachapelle!

Domestic violence

Respekt för den numera civilisationskritiska David Lachapelle som jag först dissat som en ytlig popkonstnär. Men när jag väl pallrade mig ner till Fotografiska för att kolla in ännu en sensationslysten sexfixerad ytlig  popkonstnär som aldrig ifrågasätter den förljugna ytans fernissa, så mötes jag av en konstnär med en tydlig progression som i piken av sin karriär har omvärderat den värld han i allra högsta grad varit med att reproducera!
Istället för att i desillusion, avtrubbning och cynism falla in i ännu djupare destruktivitet och drogberoende valde han ett liv närmare naturen och att istället gå vidare genom  en kritisk syn till konsumtionssamhällets ytlighet och utarmande av den verkliga världen bortom den förgängliga ytan. Kändisar och surrealistisk kitsch har varit hans signum, det var allt jag trodde jag skulle få – men min namne överraskade mig å det grövsta och det är jag grymt glad över – att en skeptiker som jag fortfarande kan bli positivt överraskad!

Icarus

Det jag mest berörs av är ändå, trots klimathotet och rovdriften på naturens resurser, det inre fokuset på vår tids stora skräck för att allt man uppnått i ytliga strävanden kan ryckas ifrån en på ett ögonblick… Som ett straff för en alltför stor tilltro till det ytliga och materiella och en tro på tillfällig förnöjsamhet och njutningslystnad.

Destructions

Rape of Africa

Serien Rape of Africa behöver inga särskilda kommentar från mig, tror jag, för att ni ska förstå att jag uppskattar verken.
…och så här fortsätter det genom den mycket omfattande utställningen på Fotografiska när jag passerar serie efter serie som tar upp religion, pornografi, konsthistorien, kändisskap, lycka och framgång så imponeras jag av Lachapelle sökande efter värderingar, avfärdande och slutsatser!

Men det slutar inte här mannen har gjort filmer, böcker och musikvideos som är grymt bra och jag har funnit någon att beundra där jag inte trodde jag skulle finna någon ting!

Film:

Musikvideos i urval:

Officiell webbplats för David Lachapelle: http://www.davidlachapelle.com/

Django tar ut sin gruvliga hämnd på företrädarna för det vidriga slavsystemet i cool Tarantino-anda och jag måste säga att jag tycker det är befriande

En av de mest berömda historiska filmerna (och enligt mig vidrigaste med tanke på vilken betydelse den fått för skildringen av ”den andre”, för att den under mycket lång tid accepterats okritiskt och fortfarande kanoniseras)  i filmhistorien är D. W. Griffiths The Birth of a Nation (Nationens födelse, 1915). Denna mastodontproduktion var den mest sedda och hyllade filmen under hela stumfilmstiden. Den brukar till och med lyftas fram som det enskilda exempel som förvandlade filmmediet till en konstart. Filmen var, liksom Tarantions Django Unchained (en slump?), tre timmar lång och utspelade sig under inbördeskriget i USA 1861-65.

Filmens titel, Nationens födelse, anspelar på hur USA som nation skulle återfödas efter kriget, då nord och syd återigen gick samma mot sin gemensamma fiende – den svarta före detta slavbefolkningen. Filmen är i allra högsta grad rasistisk då de svarta framställs som dumma, kriminella våldtäktsmän som bara var ute efter vita kvinnor. I filmen framställs Ku Klux Klan som de stora hjältarna som håller de svarta på plats i sydstaterna efter kriget. Nationen födelse är också berömd för att den, tillsammans med boken The Klansmen av Thomas Dixon vilket filmen var baserad på, var den enskilt största anledningen till att Ku Klux Klan återuppstod och växte till en mångmiljonsorganisation under 1920-talet, detta efter att ha varit stämplad som USA:s första terroristorganisation av de federala myndigheterna sedan 1871.

I relief till Nationens födelse är det en befrielse för mig att se Tarantions Django Unchained som utspelar sig några år innan det amerikanska inbördeskriget står för dörren, närmare bestämt år 1858.

Att Tarantino har ett (o)komplicerat förhållande till underhållningsvåld är en underdrift, men skildringen av slaveriets grymheter tas på allvar och verkar vara genuin. Filmen innehåller flera fruktansvärda ögonblick av sönderpiskade ryggar, brännmärkningar och bestialiska avrättningar. Det är jag tacksam för, eftersom jag skulle bli mycket skeptisk till framställningen av en av mänsklighetens grymmaste och cyniska perioder (bland många) i historien, om de reella hemskheterna helt skulle drunkna i underhållningsvåldet. En annan cynism som skildras väl är det tragiska beteendet hos den Onkel Tom-liknande husslaven Stephen (spelad av Samuel L Jackson). Genom att frivilligt delta i förtrycket av sina bröder och systrar lurar han sig själv att tro att han är mer jämlik med sina vita herrar. Hans karaktär illustrerar de horribla men logiska konsekvenserna av långvarigt kuvande, där underkastelse blivit en naturlig reaktion i ett frihetsberövande samhällssystem, inpiskad genom hot och våld.

När det då kommer till det förväntade hämndunderbyggda underhållningsvåldet drivet av en (eller några få) god hjälte mot många onda som präglar flera av Tarantinos filmer. Så gör det inte saken sämre att hjälten denna gång representeras av en osannolik spaghettivästernhjälte i form av en före detta plantageslav (spelad av Jamie Foxx) som i princip hämnas förtrycket av miljoner människor och tänder, om än, en liten gnista i ögonen hos några av sina olycksbröder/systrar.

Jag har aldrig varit ett stort fan av slapstickartad komik, á la Mel Brooks det våras för filmer, men det var fortfarande i relief till Nationens födelse riktigt befriande att asgarva till scenen där ett gäng lynch-lystna Ku Klux Klan-föregångare fastnar i en lång diskussion om den begränsade kvalitén på sina huvor.

Hatten av för Tarantino som genom sin underhållningsvärld lyckas lyfta en undangömd och vidrig period i den amerikanska historian på sitt eget speciella sätt!

Se den komplexa, mångfacetterade människan, individen och person om delaktighet/ansvar samt individ/grupp

Funderar över grupptillhörighet, särartspolitik, strukturell diskriminering, aggregerad statistik, strategier för frigörelseprocesser på gruppnivå mm. Har full förståelse och sympatiserar med rörelser och sammanslutningar som utgår från gemensamma erfarenheter, bakgrunder och kunskaper för att kämpa för gruppens frigörelse från marginalisering, diskriminering och ojämlika förhållanden. Men en fråga har alltid gäckat mig när det gäller frågor som dessa, var tar individen vägen i ett samhälle som i allt högre grad bygger på grupptillhörighet, bestämda enheter och mer eller mindre i slutändan kategorisering i ”vi” och ”de andra” på olika sätt.

Det går inte att komma ifrån att det sociala sammanhangets betydelse för människa är mer eller mindre ett existentiellt behov och är grundförutsättningen för vårt identitetsskapande. För nog är det så som Artistotelse konstaterade, att människan är en social varelse, ett politiskt djur, som önskar att leva med andra människor och att tala samt att planera framtiden tillsammans med dem.

Men föreställningen om unika och givna identiteter är en illusion och en stor fara. Något som ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen anser, när han säger att en sådan syn missuppfattar i stort sätt alla människor i hela världen. Den inte bara förminskar människor, den skapar även konflikter och våld genom att ställa ”oss” mot ”de andra”. Att erkänna människors komplexa identiteter och deras förmåga att välja är avgörande för att finna lösningar på många av de våldsamma konflikter som präglar vår tid. Det är fel att låsa fast individer i en enda identitet (som t ex utgår ifrån etnicitet, nationalitet, kön, sexuell läggning, religion och/eller klass mm) eftersom vi normalt ser oss som medlemmar av olika grupper. Vi måste som fria individer kunna röra oss mellan dessa olika identiteter.

Så frågan är hur bör den postmoderna gruppdynamiken se ut för att inte boxa in oss i givna identiteter samt ge oss möjlighet för rörlighet mellan olika grupptillhörigheter?

I sammanhanget kommer även en annan intressant fråga upp som berör känslan för gemenskap – hur stor kan en grupp vara för att vi ska känna delaktighet, inflytande och ansvar.

Dunbars tal är en kognitiv begränsning för det antal individer en människa kan upprätthålla stabila sociala relationer med. Detta handlar om relationer där en individ vet, vem var och en av personerna är och hur varje individ relaterar till varje annan individ och därmed känner sig ha delaktighet, inflytande och ansvar för det gemensamma. Förespråkare av Dunbars tal menar att grupper som är större än detta antal kräver mer restriktiva regler, lagar och kraftigare sanktioner mot normbrott för att kunna upprätthålla en stabil och sammanhållen grupp. Dunbars tal, sägs ligga runt 150 (eller mellan 100-250) personer.

Statsvetaren och nobelpristagaren Elinor Ostrom har utmanat den konventionella uppfattningen att gemensam egendom ofta missköts och därför antingen borde privatiseras eller regleras av staten. Baserat på ett stort antal studier av gemensamt förvaltade fiskebestånd, betesmarker, skogar, sjöar och vattentäkter (många i storleksordningen ”bygemenskaper” eller för den delen ”Dunbars tal”) finner Ostrom att resultaten ofta är bättre än vad gängse teori förutspår. För att hantera konflikter har brukarna utvecklat sofistikerade mekanismer för beslutsfattande och reglering.

All form av social gemenskap som går utöver den lilla bygemenskapen man mot man eller med andra ord Dunbars tal kan sägas vara föreställd s k imaginära gemenskaper för att använda socialantropologen och statsvetaren Benedict Andersons berömda fras. En ”imaginär gemenskap” är en gemenskap skapad mellan människor som aldrig någonsin har träffat, eller kommer att, träffa varandra. Han skrev på sin tid om nationer som ett exempel på detta.
Problemet i det moderna samhället är många gånger denna massifiering och aggregation. Kvantiteterna eller antalen relationer mellan individer och/eller institutioner har växt till proportioner som är helt oöverskådliga och vi kan inte greppa dem, än mindre känna delaktighet och ansvar i dessa konstruktioner.

Så parallellt med våra institutioner, organisationer och andra aggregerade strukturer kanske vi bör underlätta för organiserande i ”bygemenskaper” och då menar jag givetvis inte i den traditionella meningen som en geografiskt isolerad och bestämd plats som många gånger kan ge upphov till rädsla för det främmande och okända utanför gemenskapen. Jag menar inte heller traditionella folkrörelser som ska samla ett helt folk.
Utan vad jag talar om är självvalda och öppna mindre gemenskaper och/eller sammanhang som vi kan röra oss emellan utan stigmatiserande föreställningar om absoluta identiteter. Gemenskaper och sammanslutningar överblickbara nog för att känna delaktighet, inflytande och ansvar för i ett visst givet sammanhang.

Mellan individen och samhället, mellan det privat och offentliga bör vi ge utrymme och främja dessa civila, öppna och lösa strukturer som inte bygger på gigantisk oöverskådlig organisation utan på lösa band mellan människor med till viss del gemensamma intressen.

”I am seen and I see that I am seen”

I boken The visual culture reader av Nicholas Mirzoeff behandlar han i ett avsnitt det visuella subjektet det vill säga en person som ser, men som även ser att hen blir sedd. Mirzoeff gör en historisk exposé över hur bilden av självet, jaget har förändras över tid och blivit mer komplext. Denna utredning av självuppfattningen över tid kommer fram till att vi idag måste lära oss att vara media. Med mina ord, därför att vi vet att det är viktigt att synas och ännu viktigare att själva ha kontroll över hur vi syns – det vill säg vi ser och ser att vi blir sedda.

Mirzoeff utgår från René Descartes (1596-1650) berömda sats Cogito, ergo sum (latin för Jag tänker, alltså är jag). Enligt Descartes var den enda säkra kunskap om sin existens att man tänker. Utifrån detta grundantagande kan vi, enligt Descartes, härleda existensen av allt ting annat utanför oss själva.
Vidare visar Mirzoeff på hur makt förändrar och påverkar självuppfattningen genom den berömda konstruktionen Panoptikon (av grekiska pan ”all” och optikos ”som hör till synen”) en typ av fängelsebyggnad designad av den brittiska filosofen Jeremy Benham 1786. Konstruktionen består av en rund byggnad som är indelad i tårtbitsliknande celler. Mitt i byggnaden står ett torn där en övervakare kan observera alla fångar utan att de kan avgöra om de blir övervakade eller inte.
Den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault (1926-1984) har studerat detta maktperspektiv av att synas, eller rättare sagt vara övervakad och talar i fallet med Panoptikon om känsla av ett ”osynligt allvetande”. För Foucault var Panoptikon en modell över det disciplinerade samhället, ett sätt att utöva social och moralisk kontroll och frågan är vem som har makten (de kontrollerande) och vilka som inte har makten (de som ska kontrolleras).
Detta kan jämföras med t ex samhällen som bygger på segregation såsom tidigare apartheid-system (i t. ex. Sydafrika och USA). Mirzoeff nämner i sammanhanget W. E. B. Dubios (1868-1923) och hans begrepp ”The color line” vilket bygger på visuell uppdelning av individer utifrån yttre synbar karakteristik. Vidare hänvisar han till Ralph Ellison som 1952 beskrev den makt det innebär att kontroller vem som ska få synas eller inte synas genom att  mena att den afroamerikanska manen i det segregerade USA var en osynlig man.

Mirzoeffs poäng i sin text är att i den visuella kulturen vi idag lever i är synlighet inte så enkelt, utan väldigt komplext och rollerna överlappar varandra. Idag är det snarast förknippat med makt att kunna bli sedd och synas i rätt sammanhang. De som syns i media, och själva kontrollerar denna synlighet, är de som har makten. Det handlar om att på ett individuellt plan kontrollera och kontrolleras på en och samma gång av sig själv – det vill säga bevaka sig själv. Det har skett en förskjutning i makt och rollerna är överlappande. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan (1901-1981) sammanfattade det med: ” I see myself seeing myself”. Lacan har alltså här, enligt Mirzoeff, vänt den franske filosofen Jean-Paul Sartres (1905-1980) konstaterande att det var skamfyllt att bli beskådad genom nyckelhålet till självövervakande.

Ett mycket träffande exempel på att vara media är ett av avsnitten i den mörk samhällssatir Black Mirror om hur tekniken har förändrat vår verklighet.
I avsnittet The Entire History of You har alla i en alternativ verklighet tillgång till ett minnes inplantat som lagrar allt man någonsin gör, ser eller hör. Det blir omöjligt att glömma ett ansikte, en semestervistelse, ett möte eller en utekväll – allt går att spelas upp igen, inget går att dölja om det inte raderas (men vem har kontroll över alla kopior…?).

Att som subjekt ha/ta kontrollen över sin synlighet är att förstå och praktisera Foucaults maktteorier i 2000-talets kontext och det är det som, enligt mig, Henry Jenkins rakt igenom hela sin bok Konvergens kulturer försöker påvisa (som jag tidigare skrivit om här på bloggen).

Den enda rörelsen i tiden är framåt

Finns det något historian kan lära oss så är det att allt är förgängligt och att allt förändras

Så protektionister av alla slag, små som stora, lokalt som globalt, i vilka läger ni än befinner er i – betänk att: Allting flyter – Panta Rei

”Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod, I samma vatten stiger vi och stiger vi icke, det är vi och det är icke vi”
Herakleitos

Så fort som dina tankar, formuleringar och handlingar utgår från protektionismen så bör du veta att det är början på slutet för det som varit och början på det som komma skall.

Så har det varit inom vetenskapen där paradigm på paradigm efter en tid av relativ stabil normalvetenskap efter ett tag möts av anomalier följt av kris och slutligen ett paradigmskifte. Det som varit, är en gång för alla förlegad kunskap – jorden kommer inte bli platt igen eller för den delen universums centrum – så är det vare sig du vill det eller inte.

Så protektionister av alla slag, små som stora, lokalt som globalt, i vilka läger ni än befinner er i – betänk att: Allting flyter – Panta Rei

Riken, civilisationer och kulturella yttringar kan bestå i tusen år, men de är aldrig gjutna i sten utan i ständig förändring, omvandling och utveckling och till slut kollapsar de – så har det varit och så kommer det antagligen fortsätta vara – vare sig du vill det eller inte.

Så fort som dina tankar, formuleringar och handlingar utgår från protektionismen så bör du veta att det är början på slutet för det som varit och början på det som komma skall.

Det som varit norm kommer alltid att ifrågasättas och det som fallit utanför normen kommer alltid att göra sin röst hörd – vare sig du vill det eller inte.

Den enda rörelsen i tiden är framåt

Kalle Ankas julsändning

Disney har klippt och skurit i Kalle Ankas julsändning ända sedan starten för bortåt femtio år sedan. Allt för att uppdatera sig med strömningar i samtiden för att inte verka allt för otidsenliga och det är mig veterligen första gången rop på censur nämns (och jag undrar varför nu och inte tidigare när andra scener försvunnit…).
Julen kan ju inte, för den som firar den, hänga på några sekunder i Kalle
Anka sändningen… eftersom den ständigt har ändrats… om det är absolut kontinuitet som julfirande innebär (vilket många verkar tro och vilja…).

Nu är det inte så att den svarta dockan valts att inte visas för att den är svart, utan för att den representerar en förlegad och stereotypisk bild av svarta en s. k . blackface/Pickaninny (har skrivit mer om dessa nidbilder här på bloggen) som har sitt ursprung i ett rasistiskt USA där man hade apartheid-lagar för att hålla vita och svarta åtskilda efter 200 år av slaveri. Detta öppet rasistiska system som förde med sig en rasistisk estetik som handlade om att förlöjliga, fördumma och förfrämliga den svarta personen. Det är den stereotypen, som med många andra scener sedan tidigare, nu valts att inte visas i Kalle Anka.

Vad är det som händer: jo, ett västerländskt rasistiskt kulturarv är hotat – och jag är inte ledsen för det…

Vilket är ditt vapen – välj bland Gene Sharps 198 olika ickevåldsvapen

Den 7:e december fick Gene Sharp ta emot Right Livelihood priset, även kallat ”det alternativa Nobelpriset” här i Stockholm med motiveringen:

”…för att ha utvecklat och förtydligat de centrala principerna och strategierna för ickevåldsmotstånd och möjliggjort dess tillämpande i konflikter runt om i världen.”

Gene Sharp är världens främsta expert på ickevåldsamt motstånd och har beskrivits som ”ickevåldets Machiavelli” och är känd för sina omfattande skrifter om icke-våld inspirerad av Mahatma Gandhi och Henry David Thoreau. Hans verk har i sin tur inspirerat och använts av sociala rörelser i vår samtid runt om i världen; från djungeln i Burma, till gatorna i Serbien och Tahirtorget i Egypten under den arabiska våren.

Sharps mest sprida verk är From Dictatorship to Democracy som är en manual för hur man störtar en diktator och har blivit oerhört inflytelserik för demokratiaktivister över hela världen och har idag översatts till mer än 34 språk på alla kontinenter.

Under 2011 hade dokumentärfilmen How to Start a Revolution premiär. Den fokuserar på  Gene Sharps skrifter och den inverkan de haft på motståndsrörelser runt om i världen. Filmen har setts av miljoner människor världen över och vunnit 8 internationella utmärkelser. Filmen innehåller starka arkivbilder från Serbien, Iran, Egypten och andra ställen där Sharps tankar omsatts i praktiken, samt intervjuer med Sharps medarbetare.

Gene Sharp på Bio Rio

Jag såg filmen på Bio Rio i lördags (9 december) med efterföljande samtal med mr Gene Sharp himself, Jamila Raqib, som är Executive director för Albert Einstein Institution (som sprider, utvecklar och förvaltar Sharps teorier), samt filmens regissör Ruaridh Arrow. Häftigt att få närvara när en livs levande legend och hjälte gör entré!

Ja, och så var det de 198 olika ickevåldsvapnen – du hittar metoderna här: 198 Methods of Nonviolent Action

Zlatan är den sista som behöver ditt stöd

Ingen skugga över Zlatan och hans formidabla framgång – jag unnar verkligen Rosengårdskillen all framgång – både för honom och de drömmar han symboliserar!

Men jag kan inte låta bli att förundras över hur kultur och medelklass Sverige lägger sådant krut på att ta upp Zlatan som ett exempel på någon som i alla fall borde räknas som svensk och integrerad (i artikel efter artikel och TV-soffor). Zlatan spelar i en liga för sig själv, långt bort från ankdammen Sverige eller överhuvudtaget diskursen integrerad eller inte – han tillhör den enda sanna kosmopolitklassen som existerar i världen idag – megastjärnor – och är därmed untouchable.

Han varken behöver vara eller är intresserad av frågan och lika ointresserade borde vi andra vara och istället lägga krutet på mer jordnära och realistiska förebilder för unga som växer upp i Sverige idag. Det ideala vore att människor oberoende av bakgrund kunde skildras i press, media, litteratur och film i alla slags samhällsbärande roller. Det är olyckligt och kontraproduktivt att lyckade ”invandrare” ska exemplifieras av endast idrotts- och underhållningsstjärnor. Ja, jag vet verkligen vad det innebär att växa upp utan några förebilder att kunna identifiera sig med, vilket du kan läsa mer om i ett tidigare inlägg här på bloggen.

Jag vill se filmer, böcker och artiklar där människor med olika bakgrund har vanliga jobb, t ex är byggarbetare, chefer, forskare, vårdpersonal och busschaufförer och gör vardagliga saker samt bekymrar sig och gläds åt det livet har att erbjuda utan att de för den sakens skullen är placerade i dessa roller för att vara PK. Liv skildrat utanför den formidabla framgångssagan, den missriktade välviljans tycka-synd-om-syndrom och/eller för den delen PK-fällans ytliga kampanjande som mer handlar om att stilla ett dåligt samvete än reala praktiserande värderingar i vardagen.

Hylla Zlatan för hans fantastiska bedrifter och framgångssagan på fotbollsarenan men gör honom inte till en symbol för vad som är en lyckad och integrerad invandrar – för det är en omöjlig ekvation – bara ett fåtal människor når megastjärnans status.